Det finns få saker som kan göra mig lika berörd som tid. Enkel tid. Passerad tid, tid som aldrig kommer åter. Passerat för att aldrig mer få upplevas.
En vän begravde sin pappa nu i veckan. Hon har förlorat och tvingats säga adjö till en person som funnits där för henne hela hennes liv, någon som burit henne, värmt henne och levt för henne. Nu finns han inte längre. Existerat för att aldrig komma åter. Det som var för några månader sedan kan aldrig mer upplevas. Den självklara ordväxlingen, de naturliga vanorna. Möjligheten att skjuta något på framtiden, finns den?
Det har snart gått tre månader sedan Omma tog sitt sista andetag och tiden har varit ett vakuum, är ett vakuum. Ibland glömmer jag bort det, förväntar mig att få tiden tillbaka, få Omma tillbaka. Mötas av hennes varma leende, starka kramar och kloka ord. Jag ser henne framför mig ibland, tror att det är henne jag hör - sedan kommer jag på det, att hon inte är här längre. Att mitt liv ska levas utan Ommas närhet hugger ofta till som den skarpaste kniv och gör andetagen ansträngda.
Jag skulle göra så mycket för att bara få höra din röst en gång till.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar